-Rasmus? Har du bett min egen bästa vän spionera på mig?
-Han är trotts allt min bror.
-Varför?
-För att våra föräldrar var kära, som du och jag var. Eller i alla fall jag i dig. Så bestämde de att de skulle skaffa barn. De fick en flicka och en pojke. Flickan var jag och pojken var Rasmus.
-Inte varför han är din bror, idiot! Varför du bad honom spionera på mig.
-För att en lite större idiot. Eller kanske jag ska säga en inkompetent kille som jag faktiskt älskar betedde sig väldigt underligt i en längre period. För att det går inte tränga undan saker hur länge som helst. Jag ville veta vad du höll på med och där dök Rasmus in… Men nu vill jag att du bäddar soffan och i morgon middagstid ska du vara ute här ifrån.
-Tack…
-För vad?
-För att du låter mig sova här.
-Det är bara för att jag älskar dig.
-Jag älsk…
-Det gör du så fan inte.
-Jo. Det gör jag faktiskt.
-Så fan heller! i så fall hade du aldrig låtit det bli så här.
Jack ryckte på axlarna. Sanne gick in på rummet och hämtade hans kudde. Hon sprudlade av känslor, arga, ledsna, sammanbitna, förkrossade känslor. Jack var ledsnare än vad han trodde att han skulle vara. Han var ett svin. 8 månader hade han träffat Miira och inte sagt ett ljud till Sanne, inte låtsats som någonting. Men det var bara att gilla läget. Han bäddade tacksamt soffan. I morgon skulle han packa, sen skulle de förhoppningsvis inte träffa varandra. Han gick ut på balkongen och tände en cigg innan han kröp ner i soffan.

Timmarna flög förbi, det kändes som han just hade somnat när han väcktes av Sannes fixande och donande i köket. Han kollade på klockan. 12:30. Han hade i alla fall sovit i 6 timmar. Sakta reste han sig ur soffan. Smög in i köket. Sanne satt redan fullt påklädd vid köksbordet.
-Ska du iväg?
-Ja. Jag ska träffa Rasmus.
-Ah, vad roligt.
-Jag är tillbaka om några timmar. Då förväntar jag mig att du och dina grejer är ute här ifrån och att nyckeln ligger i dörrinkastet.
-Vilken tid?
-Om några timmar, minst 2.
Sanne ställde kaffekoppen i diskhon och så lämnade hon lägenheten utan ett ord till. Då var det bara för Jack att börja packa och städa undan efter sig. Han hade nästintill bott där i 2 år och de 2 åren skulle försvinna helst inom 2 timmar. Han behövde hjälp och det var inte lite. Han smsade sin tvillingsyster. Hon var alltid den perfekta hjälpen.

-Hej älskling! Är du redan hemma?
-Jack, kom hit lite.
Jack låtsades som vanligt om som ingenting. Gick fram och skulle kyssa henne. Men innan han hunnit så långt fick han en lavett. Sanne var söndergråten. Hennes blonda, långa hår som i vanliga fall satt uppsatt i en tofs hängde över halva ansiktet. Hennes bruna ögon var rödsprängda. Hon såg riktigt liten och tanig ut där hon stod mitt framför honom. Precis som första gången de hade träffat varandra. Jack försökte omfamna henne, men så fort han försökte puttade hon undan honom.
-Vad är det för fel hjärtat?
-Vad det är för fel? Vad det är för fel?
Hon fräste mot honom. Jack förstod, att nu hade det kommit fram. Att i just denna sekund var deras förhållande slut. Att han var tvungen att packa sina väskor och åka hem till sina föräldrar. Men det gjorde honom inte orolig. Han kände sig mer lättad.
-Det är slut! Ditt jävla… Ditt jävla… Svin!
-Förlåt.
-Förlåt? Tror du att ett förlåt duger?
Sanne gav honom ytterligare en lavett.
-Vem berättade?
-Vem är hon?
-Jag frågade först.
-Det skiter jag i! Vem är hon?
-Hon heter Miira.
-Va? Vänta? Du menar inte?…
Sanne stirrade allvarligt på honom. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon tänkte på dem tillsammans. Jack och Miira. Korta, normalt byggda Jack. Med de söta nallebjörns bruna ögonen och det mörkbruna, axellånga håret bredvid den långa, muskulösa Miira, den något äldre lärarinnan med isande blå, ögon markerat starkt med svart smink och svarta, kort rufsigt hår. Miira och Jack, det gick bara inte. Efter en evig tystnad bröt Sanne ut i ett gap skratt. Jack stirrade frågande på henne.
-Du kan inte mena allvar?
-Det är allvar.
-Seriöst Jack, skärp till dig eller?
-Men vad fan är det?
-Jag trodde inte att du föll för ‘wierdows’.
-Miira är för i helvete ingen wierdow!
-Nähäpp? Emos då?
-Jag tycker om Miira och Miira tycker om mig! Vi har träffats sen i Oktober och vi kommer fortsätta med det.
-Har du hållit undan detta i 8 månader? I 8 jävla månader?
-Vem berättade?
-Det har du inte med att göra.
-Jag är involverad i det här och det är antagligen den personen med, så jo.
-Rasmus.
Jack stod som en fågelholk. Han kunde inte tro att det var sant.

Tack vare en kompis till mig tror jag att den nu har fått ett bättre namn.

De såg försiktigt på varandra. Deras ögon gnistrade av en passion och deras inre flög, blixtrade, till och med brann. En känsla ingen av de tidigare haft. De var lyckliga nu.
- Miira, vackra, underbara Miira.
- Jack, söta, stygga lilla Jack.
- Stygg – Jaag?
- Ja, du bara kommer här och rubbar min vardag, mitt liv. Och vet du?
Jack ler försiktigt.
- Nae, Vadå?
- Jag inte bara gillar det, jag älskar det.
Hon lägger armarna om hans axlar. Han lägger sina om hennes midja och långsamt kysser de varandra. Så skiljs de åt. Miira till sitt och Jack till sitt. Han saknar henne så snart de släpper varandra.
- Miira, jag älskar dig!
Viskar han för sig själv när han vet att hon inte längre hör.

Jack gick sakta hem, han tog en omväg för att se på stjärnorna. Polstjärnan och månen. Tecken på att han skulle ha hoppet kvar. Trotts att han inte visste när han fick träffa henne igen. Vardagarna får han nästan alltid träffa henne på. Men problemet var att sommarlovet hade börjat och det var inte förrän Augusti den började igen. Han log, ett brett leende vilade på hans läppar och ett lyckligt, varmt hjärta dunkade i hans bröstkorg.

Så var han framme vid portuppgången där han och Sanne bodde. Han höll i handtaget säkert 10 minuter innan han sakta öppnade dörren och med tunga kliv gick upp för trapporna. Det hade han gjort allt för många gånger. Han såg på klockan innan han öppnade lägenhetsdörren. Halv 4 var den. Hade han otur hade Sanne redan kommit hem. Han tog ett djupt andetag innan han låste upp dörren och steg försiktigt in.

Började skriva en berättelse när vi var på morfars begravning. Blev faktiskt rätt nöjd och därför kommer jag att lägga upp den här bit för bit… Just nu är den egentligen namnlös. Men vi kan börja att kalla de ”En ganska komplicerad historia.”

Månljuset är det enda som lyser upp dem, smala strimmor genom träden. Han smeker henne på kinden med utsidan av handen. Deras blickar skrämmer varandra. De vet inte vad som väntar nu, bara att de snart måste skiljas åt. Hon måste till hennes man och han hem till sin sambo. Men han vet att det är kvinnan som står framför honom som han egentligen älskar. De var rädda för vad omvärlden hade att säga om någon fick syn på dem. Men minst lika rädda att aldrig få se varandra igen.
- När får jag se dig igen?
- Jag vet inte Jack. Jag vet faktiskt inte.
- Men du vill träffa mig igen va? frågar han och tränger tillbaka en tår.
- Det är väl klart att jag vill. Men det är svårt. Det är komplicerat.
- Jag gillar verkligen dig, Miira, det vet du va?…
- Jag tycker om dig med grabben.
- Men inte så mycket att du kan lämna din man?
- Skulle du lämna din tjej?
Jack nickade till svar och tårarna började långsamt rinna från hans ögon. Miira tog ett försiktigt steg närmre honom och omfamnade honom. När han hade lugnat sig pekade Miira på den klaraste stjärnan och viskade i hans öra;
-När polstjärnan slocknar för gott, då kan du sluta hoppas.
sakta flyttade hon fingret mot månen och viskade i hans öra igen;
- När månen slocknar för gott, då dör min kärlek till dig.
Jack såg frågande på henne. Hon log vänligt.
- Vad menar du?
- Var inte orolig. Det händer inte så länge vi två lever.
Jack stirrade på henne. Han förstod verkligen inte vad hon menade. Han rev i grusgången med foten. Det var kyligt ute, trotts att det var i mitten av Juni. Gryningen hade börjat nalkas och klockan slagit över 2. Lördagar var deras kväll. De skulle ut med vännerna var vad de hade sagt. Men i stället gått raka vägen till parken och tillsammans in på grusvägen mot skogen. Jacks tjej jobbade varannan helg och varannan var hon hos sina föräldrar 15 mil bort. Miiras man spelade och drack öl med grabbarna, han var nästan aldrig hemma. Men de var aldrig hemma hos någon, det var de noga med.

Vardagarna var tyngst. Miira jobbade på skolan som Jack pluggade i. De fick inte låtsas om som någonting hade hänt. Ingen skulle få väcka misstankar eller aningar. Skolans lärare och elever hade sina misstankar. Blickarna och leendena som de gav varandra var svåra att dölja, men de försökte.